Söndagspromenad

De stora grabbarna och jag skulle som vanligt gå en promenad mitt på dagen igår och som följeslagare fick vi med Sven. Åke var med i början men blev skrämd av en bil, Bengt tappad vi bort i början av skogen och Pettson var inne. Men det är skönt att bara ha med Sven för han talar om vart han är hela tiden med ett auuuuååå som hörs genom skogen.

 



Tok Fozzy

 



Jag hade tänkt att vi skulle titta efter trattisar och till ett av ställena finns inga stigar men Sven han hängde på hela tiden. Över stock och sten, gyttjiga bäckar.

 



Och tänk vi hittade lite svamp igen.

 



Men här "tappade" vi bort Sve lite för helt plötsligt började han gå åt andra hållet på stigen men efter lite påminnelser om att vi faktiskt ska åt det andra så var han på rätt köl igen.

 



Hade även tänkt att gå ned till klipporna nu, men det ville inte Sven  "näe" sa han, så vi fick överge den idén, men tur var väl det eftersom det började regna och att försöka ändra på en envis katt som nu är trött och vill hem är inte så lätt.

"I am a lonesome cowboy"

 



Men här får han lite sällskap på vägen hem av Fozzy.

 



En liten paus på en bra utsiktsplats piggar alltid upp en trött katt.

 



Hemma igen och vi blir mötta av Åke som vanligt.

 



En nöjd, trött, hungrig Sven.

 



När vi nu hade kommit hem så hade det slutat att regna så Pettson fick gå ut för att busa av sig (så att Sven fick vila lite inomhus). Efter ett tag tittade jag ut för att se var han var och såg honom inte, han brukar komma som en skuttande kanin när man ropar på honom men inte nu inte. Och döm inte om min förvåning när jag fick syn på honom i granen igen!

Lika högt upp som vanligt, så det var bara att ta på sig skorna igen och klättra upp. Och han blir så glad när man kommer klättrandes nästan så han börjar joddla och han blir så kelig, inte alls som andra ouppfostrade katter man har hört talas om som bara får för sig att klättra ännu högre upp.

 



 

En kurs i klättring till Pettson i julklapp kanske?