Max Book och elva andra Norrlandskonstnärer möts kring skog och hav
Sundsvalls Konstförening: Tolv konstnärer från Ångermanland och Hälsingland
Medverkande: Max Book, Sara-Vide Ericson, Per Olof Ricklund, A-K Källström m fl
Galleri Sjögatan sju
25 november - 4 december
Vernissage: 25/11 15–18
Öppet: fr 15 – 18, lö–sö 12–16
I våras och året före bjöd Sundsvalls Konstförening in manliga respektive kvinnliga konstnärer från Medelpad till var sin samlingsutställning.
Nu vidgar man cirklarna och bjuder i stället in konstnärer från grannlandskapen. Tack vare samarbete med landstinget kan den senare vandra runt i Västernorrland och kommer att under 2017 också att visas i Matfors, Ånge, Kramfors, Örnsköldsvik och Härnösand.
Det är etablerade konstnärer som kommit samman, både de med många år på banan och de som är på väg uppåt. Mest namnkunnig är Max Book, för länge sedan elev vid Sundsvalls Konstskola, sedermera professor och en av konstens kändisar. Här visar han en serie metalliskt mörka, suggestiva målningar med hav och väderstämningar, med mycket rörelse och människors möte med upprörda element.
En av de unga är Sara Vide Ericsson, som bland annat ställt ut i New York tillsammans med Karin Mamma Andersson och andra stora nordiska konstnärer. Hennes färger är intensiva, de glöder och lyser på ett sällsamt sätt utan att vara bjärta. Ett exempel är "The Hint", där brutna vägkäppar som människor slängt som avfall i skogen av en slump kommit att bli en vägvisare.
Havet och naturen går som en röd tråd genom utställningen. Det är Michael B. Hardts akvareller vars grågröna lugn skildrar karghet och stillhet, Linda Lassons broderade fjällmotiv, som på håll ger sken av att vara effektfulla teckningar men där nålen har agerat pennspets, eller Christer Carlstedts "Granön II" där ön dragit sig tillbaka in i gråhet och dis, en mytologisk sagoö.
Men det är också Per Olof N Ricklund, konstlärare i Florens, med ett klassiskt måleri med ljuvligt ljus- och skuggspel. Det är Samuel Anderssons egenartade batikliknande teknik i "Mary Shelley Residue" - som om det är hjärnan hos det Frankensteinska monstret han avbildat. Och det är Lena Anderssons ymniga skarabéer på sin lugna väg uppför väggen, där vissa också ger intryck av frökapslar på väg att spricka upp.
Det är, som i alla samlingsutställningar, en brokig blandning av tekniker och material, uttryckssätt och idéer, perspektiv och motivval. Men genom alltsammans går också en tråd av hav och fjäll, av lugn och karghet, av något uthålligt och motståndskraftigt. Kanske är det det typiskt norrländska.
Susanne Holmlund
Sundsvalls tidning
För att se artikeln med bilder se länk:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar