Tempen på Tallbo 2014
Recension från Arbetarbladet
Bara slutet av maj, bara första utställningsperioden i Tallbo, ändå är det så högsommarvarmt under pressvisningen att man gärna söker skugga.
Lika het är inte konsten, även om den har sina höjdpunkter.
Roligast att se är Linda Lasson, textilkonstnär från Härnösand, som släpper in skogen i Ecke Hedbergs konstnärshem i Kungsfors. Skogen är närvarande bara utanför knuten och djuren i hennes verk skulle lika gärna kunna kika in genom ett fönster.
Hon broderar med svart sytråd, och i vissa av hennes motiv är det som om tråden är hårt spända strängar på ett instrument. Hennes broderi har ett avskalat, minimalistisk uttryck. Samisk inspiration finns, likaså dikter av sådana som Tranströmer och Fröding liksom uttalad inspiration från bildkonstnärer som Roy Friberg och Edvard Munch.
Målade skulle måhända ett par av motiven kunna anses vara kitschiga, men den tunna tråden ger även djurbilderna en egen röst. Udda material kan ibland ge ett sökt intryck, men när hon inkorporerar björkkvistar och ett getingbo(!) är det helt i linje med utställningens känsla.
Jag tänker på Andrea Lundgrens nyutkomna roman ”Glupahungern”, djupt nedgrävd i den Norrländska skogen, när jag ser Linda Lassons textilkonst.
Keramikern Bo Lundaahl, bosatt på Munsö, visar porslin, stengods och raku. En hel del bruksföremål, vaser, fat och skålar, men också många figurer – som ett par ”Blå väktare” som ser ut som asagudar där de står. Det som visas är en keramik som lika gärna hade kunnat visas för ett halvsekel sedan, tänker jag. Som om ett osynligt dammlager har lagt sig över objekten.
Första verket av grafikern Silvia Moscoso från Gävle får mig att lysa upp. En vinglig horisont sträcker sig över ena väggen – med twisten att den är dragen över 21 dinglande tepåsar. Lekfull, men samtidigt stram. Eller det kanske ska vara stram, men med en glimt av lekfullhet, som en strikt professor som under en föreläsning spricker upp i ett svagt leende åt ett torrt skämt. Resten av Silvia Moscosos utställning visar en skicklig grafiker, men hennes blad, när de inte presenteras som tepåsar, ger ett anonymt intryck. (Slumpen har för övrigt gjort att hennes ena vägg med fjärilar korresponderar med barnutställningen av elever från Gullhedsskolan i Järbo, som också satsar på fjärilar i år).
När Tallbo invigs bidrar alltid Länsmuseet med en utställning, och i år har Ted Chikasha satt samman ett tema med kvinnor i konsten. Ett brett tema, inte det bästa som jag har sett i Tallbo. Men här finns ett par verk som jag vill lyfta fram. 1: Kristina Abelli Elanders kvinnofot, genomborrad av en kniv och med spretiga tår. Till skillnad från så många andra kvinnoporträtt visar det inte kvinnans bästa sida och är inte ute efter att behaga. Foten påminner om hur seriefiguren 87:ans skalliga huvud är tecknat. 2: Erik Rasks ”Kinesisk modellstudie”, en teckning där en kinesisk kvinna lägger benet över fåtöljens kant och skrevar mot betraktaren. Huvudet bortvänt. Hon utmanar, samtidigt har hon någonting lojt och nonchalant över sig. Som sagt, kvinnor i konsten kanske inte är det roligaste temat vi har sett, men det är alltid bra att samlingarna får lufta sig och möta en ny publik.
Kristian Ekenberg
För att se artikeln i Arbetarbladet med bilder från utställningen tryck HÄR
Roligast att se är Linda Lasson, textilkonstnär från Härnösand, som släpper in skogen i Ecke Hedbergs konstnärshem i Kungsfors. Skogen är närvarande bara utanför knuten och djuren i hennes verk skulle lika gärna kunna kika in genom ett fönster.
Hon broderar med svart sytråd, och i vissa av hennes motiv är det som om tråden är hårt spända strängar på ett instrument. Hennes broderi har ett avskalat, minimalistisk uttryck. Samisk inspiration finns, likaså dikter av sådana som Tranströmer och Fröding liksom uttalad inspiration från bildkonstnärer som Roy Friberg och Edvard Munch.
Målade skulle måhända ett par av motiven kunna anses vara kitschiga, men den tunna tråden ger även djurbilderna en egen röst. Udda material kan ibland ge ett sökt intryck, men när hon inkorporerar björkkvistar och ett getingbo(!) är det helt i linje med utställningens känsla.
Jag tänker på Andrea Lundgrens nyutkomna roman ”Glupahungern”, djupt nedgrävd i den Norrländska skogen, när jag ser Linda Lassons textilkonst.
Keramikern Bo Lundaahl, bosatt på Munsö, visar porslin, stengods och raku. En hel del bruksföremål, vaser, fat och skålar, men också många figurer – som ett par ”Blå väktare” som ser ut som asagudar där de står. Det som visas är en keramik som lika gärna hade kunnat visas för ett halvsekel sedan, tänker jag. Som om ett osynligt dammlager har lagt sig över objekten.
Första verket av grafikern Silvia Moscoso från Gävle får mig att lysa upp. En vinglig horisont sträcker sig över ena väggen – med twisten att den är dragen över 21 dinglande tepåsar. Lekfull, men samtidigt stram. Eller det kanske ska vara stram, men med en glimt av lekfullhet, som en strikt professor som under en föreläsning spricker upp i ett svagt leende åt ett torrt skämt. Resten av Silvia Moscosos utställning visar en skicklig grafiker, men hennes blad, när de inte presenteras som tepåsar, ger ett anonymt intryck. (Slumpen har för övrigt gjort att hennes ena vägg med fjärilar korresponderar med barnutställningen av elever från Gullhedsskolan i Järbo, som också satsar på fjärilar i år).
När Tallbo invigs bidrar alltid Länsmuseet med en utställning, och i år har Ted Chikasha satt samman ett tema med kvinnor i konsten. Ett brett tema, inte det bästa som jag har sett i Tallbo. Men här finns ett par verk som jag vill lyfta fram. 1: Kristina Abelli Elanders kvinnofot, genomborrad av en kniv och med spretiga tår. Till skillnad från så många andra kvinnoporträtt visar det inte kvinnans bästa sida och är inte ute efter att behaga. Foten påminner om hur seriefiguren 87:ans skalliga huvud är tecknat. 2: Erik Rasks ”Kinesisk modellstudie”, en teckning där en kinesisk kvinna lägger benet över fåtöljens kant och skrevar mot betraktaren. Huvudet bortvänt. Hon utmanar, samtidigt har hon någonting lojt och nonchalant över sig. Som sagt, kvinnor i konsten kanske inte är det roligaste temat vi har sett, men det är alltid bra att samlingarna får lufta sig och möta en ny publik.
Kristian Ekenberg
För att se artikeln i Arbetarbladet med bilder från utställningen tryck HÄR
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar