Greyhound behöver inte alls lika mycket motion som en bordercollie (trots att alla tror det), utan nöjer sig då och då att få rasa av sig några minuter och eftersom vi har upptäckt att isen är bra att gå på och inte så mycket snö så fick pojkarna rasa av sig där en stund.

 

 

 

Fozzy försöker få igång sin bror.

 

 

Men sedan fick han igång honom så fort att han själv inte hängde med. 

 Grizzly tar här ett kliv som jag ibland mäter till 2 1/2 meter.

 

 

 

Kom igen brorsan vi springer lite till!

 

 

 Men som vanligt när de har sprungit så återgår allt till sin vanliga stillsamma lunk och vi börjar gå hemåt tillsammans. Det är det som är så bra med greyhoun att de kan konsten att lugna ner sig fort. vanliga hundar brukar det ta tid att lugna ner. Om de nu någonsin gör det.

 

 

När vi kom hemåt möttes vi som vanligt av denna lilla mysnisse- Pettson som som vanligt inte visste till sig med vad eller vem han skulle gosa med. Han brukar även lägga sig ner ibland för att man ska klia honom på magen- trodde det bara var hundar som gjorde så.

 

 

Och jag som skrev i förra inlägget att han lugnat ner sig och inte är så mycke ekorre längrre, nu får jag äta upp de orden när han fastnade i en björk på vägen in till huset.

 

 

Gnaga pinne är alltid gott.

 Han kanske är en hund i alla fall? Ekorre/iller/hund- en fin blandning.

 

Hur ska han ta sig ned?

Till slut gjorde han det trots att vägen ner först gick upp några grenar upp ett tag. Synd att jag inte lyckades fotografera hans nedfärd för han såg så förvånad ut när han väl var nere. Antagligen för att det gick så fort. Tjoff sa det så låg han i snödrivan under.