Lokala tidningen var och såg min utställning på Kramfors konsthall och skrev en recension. se även länk underst för att se artikeln. Det finns bilder där men jag gillar inte bilden på mig- ser ut som ett skrämt får och jag vet med mig att jag log nästan hela tiden så vad de hittade den bilden vet jag inte. Suck.
Och så håller jag inte med om heller att jag är omedveten om att de samiska bilderna har mer färg utan när jag gör dem så har jag de samiska färgerna (som för mig är rött och mörkblått) i huvudet när jag gör skisserna, så det är jag fullt medveten om.
Annars var det en bra recension, bra skriven
Naturen är en utgångspunkt och kraftkälla för Linda Lasson, framför allt skogen. Hon har sina rötter i södra Sverige, men har bott länge i Jämtland, innan hon hittade till Bölen utanför Härnösand. Under åren i Jämtland kom hon i kontakt med den samiska kulturen, vilket har påverkat henne starkt.
Hennes konstnärskap utmärks av en harmonisk förening av den distans och nyfikenhet som präglar den som kommer utifrån och den kärlek som man tillägnar sig genom att göra ett kultursammanhang till sitt eget.
Linda Lassons naturbilder äger en välavvägd stillhet och en inbjudande öppenhet med många möjligheter. Någon idyll är det inte, kollisioner antyds, ofta med små medel, eller ibland rakt på sak, som i Messaure, där det i skuggan av naturens mäktighet löper flera järnvägsspår, intrikat ordnade så att de tycks ha bara en riktning – bort.
Flera av motiven har samisk anknytning. Intressant nog har så gott som alla inslag av färg, något som Linda Lasson påstår sig vara omedveten om. Ändå svårt att se det som ren tillfällighet. Det handlar kanske om att just det samiska lyser upp och ger färg och lyster åt tillvaron, en glädje som går bortom det svart-vitas mångfacetterade nyansrikedom.
Flera samebyar skildras. Det är vardag, bister väntan, ett ständigt hot. Vargen äger en kraftfull närvaro, som hot kan den ses både bokstavligt och symboliskt, men djuret som sådant framställs med respekt.
De bilderna uttrycker en tidlöshet, som samtidigt har ett omisskännligt drag av otidsenlighet, men som inte på något sätt befinner sig utanför tiden.
Tidsdimensionen är tvärtom viktig. I det mäktiga Bölesmon – till minne av en skog känner man draget från historiens vingslag. Det är natur som alltid har funnits där – människan är en senkommen gäst i denna verklighet. Vi behöver naturen, den behöver inte oss.
Linda Lassons kritik av rovdrift på naturen är explicit. Den kommer till sitt fullaste uttryck i en installation som listar en lång rad människoskapade naturkatastrofer på långa tygsjok som stänger in en ensam stol på en gräsplätt. Klaustrofobin är total. Vem har anledning att vara rädd, människan för naturen eller naturen för oss?
Det är vackert, det är angeläget, det är svart på vitt.
Utställningen pågår till den 2 maj."
* * *
Mer om Linda Lasson: "Broderi ska vara lite som hårdrock"
Artikeln finns på http://www.allehanda.se/kultur/konst-med-starka-overtygelser-linda-lasson-broderar-angelaget-om-natur-och-manniska
