Linda Lassons verk Björkvattendalen är historien om ett naturområde som skulle bli nationalpark tills ett gruvbolag ville bryta nickel där. Hur det slutade får du veta på Bodens konstgille där textilkonstnären Linda Lasson just nu är aktull med en utställning.
Björkvattendalen berättar också en annan historia om en samisk kvinna som Linda Lasson ett tag hade som granne. När kvinnan blev gammal och flyttade till ett äldreboende klippte de av hennes långa flätor "för sådant har vi inte tid med här."
Innan Linda Lasson bosatte sig byn, några mil utanför Härnösand, dit hon återvänder direkt efter vernissagen i Boden på lördagen för att producera nya verk till de utställningar hon har framför sig i Sverige och världen, bodde hon i jämtländska fjällen och var då ihop med en same. Den samiska kulturen spelar stor roll i hennes skapande, liksom naturen, djuren och skogen i Norrland.
– Ska det bo folk här eller ska det bara användas för sina resurser? Hur används kommunala pengar och liknande för att Norrland ska utvecklas och för att det ska finnas skolor och affärer även här uppe så att det inte blir helt öde.
Hennes verk skildrar hur samerna har behandlats och fortfarande blir behandlade. Hon vill visa att broderier kan ha en djupare innebörd, att de har betydelse och att det finns en tanke bakom.
– Oftast brukar det vara dekorativt och det är inget fel i det, men man kan testa olika material och slänga på färger. Det behöver inte vara så himla noga, för oftast brukar det vara så noga. Jag försöker komma från det och våga mer, experimentera mer.
Linda Lasson broderar som en hårdrockare, enbart i svart sytråd. Hon använder ingen maskin, utan syr verken för hand i knät. De svarta strecken ger en grafisk känsla. Hon använder olika material, men mest armeringsduk.
– Den ser ut som papper. Den använder man när man ska tapetsera. I stället för att bredspackla så sätter man upp den innan och sedan tapetserar man över. Det är ett väldigt trevligt material.
Innan jobbade hon mycket med markduk, som används till vägar och gångar för att det inte ska komma upp ogräs. Vare sig armeringsduken eller markduken ska synas.
– Det är signifikant med kvinnligt textilarbete. Det finns där men det syns inte, säger Linda Lasson.
Hon gillar att gå på byggvaruhus, känna på material och lista ut om det är något hon kan ha användning av. Hon var nyligen inne en vända på en byggkedja och upptäckte att de sålde vita presenningar och köpte ett gäng.
– Så nu håller jag på med stora konstverk på två meter, som ska till utställningen i Washington på svenska ambassaden i juni.
Hon vill testa gränser och vill visa att hon kan göra stora grejer fast hon broderar. Det enda broderiet hon inte kunnat sitta med och sy i knät är verket Där musiken tystnat, som nu hänger på konstgillet.
– Till den använde jag väldigt långa trådar.
Hon spände upp duken i taket i vardagsrummet och stod upp och broderade. Linda Lasson berättar att hon även använde olika tjocklek på tråden, för att det skulle bli ett bättre djup i bilden.
Innan Linda Lasson började brodera höll hon på med textiltryck, men tyckte att det blev för färgglatt och upplevde att hon inte kom någonvart. Då började hon brodera med svart tråd på tygtrycken och sedan slutade hon helt med tygtrycken.
Efter ett tag började hon även använda färg. Hon applicerar alltid den först och berättar att hon då hänger upp duken i tvättlina utomhus och häller på färgen.
– Det känns befriande.
Oftast använder hon en skiss och förlaga innan hon börjar brodera.
– Ibland kan jag ändra själva broderiet under arbetets gång om jag känner att det är för klena färger, om jag behöver ändra färger eller känner att det behövs lite mer. Jag har också börjat med en annan teknik. Jag broderar dubbelt. Först broderar jag ett stycke och sedan broderar jag över för att skapa ett perspektiv, så jag måste fundera på vad jag ska göra först på broderiet, för ibland broderar jag fyra gånger på samma ställe.
Bilderna Ren och Lo på utställningen har hon broderat på pizzapapper. Hon tester gärna nya material och i pizzakit, som man kan köpa, kommer degen i papper.
– Jag sparade några av dem för att testa om de går att jobba med och det gick, men det är skört.
Om ilskan mot rovdrift och förtryck är hennes verktyg är nyfikenhet hennes drivkraft.
Lena Tegström.
För att se recensionen se länk:
http://www.nsd.se/nyheter/hon-broderar-med-svart-trad-och-knivskarp-nal-nm4526624.aspx
